Man behöver inte kasta sig ut i bungyjump eller bestiga Kilimanjaro för att känna att man lever. Eller hur?

Jag tror på det enkla. att man lever det liv man vill och gör de saker man själv väljer. Inte ett liv och upplevelser baserat på andras förväntningar och önskningar. Eller, ve och fasa, att inte leva fullt ut på grund av sina egna rädslor.

Även om vi vill vara sådär härligt fördomsfria så är få av oss helt fria i tanken. Eller orädda. Och det är väl inget farligt att var sådär lite små-ängslig.

Men att inte välja eller göra val efter sin egen vilja år efter år tär på både självkänsla och humöret. Kanske inte så konstigt att många i min ålder plötsligt bara “fått nog”.
De ändrar livstil helt och hållet, de kastar man och (vuxna) ungar över bord. Byter karriär och flyttar långt från allt de känner till.

Jag tycker att det är super modigt, men också väldigt sorgligt. Att någon levt så länge, så långt från sina egna värderingar att man en dag inte pallar alls.

Hur vet man då vad man vill? Man vet definitivt vad man inte vill, Det är jag ganska övertygad om ? Men det är ju inte riktigt samma sak. Som att sakta stärkts i vad man vill eller inte vill. För att sedan göra val som är hållbara.

Ändå tror jag att tvära kast är bättre än att stanna kvar i ett nu, som bara leder till bitterhet och ånger. För känslor av den karaktären sipprar gärna ut över familj och andra i omgivningen.

Så vad vill jag säga med detta?

Att om vi alla försökte leva så nära den man verkligen är, Att våga ta hjälp när man går vilse. Att stå upp för sig själv, och andras val. Så skulle vi må så mycket bättre. Vara så mycket gladare och livet så mycket enklare.

PS. Nej, jag menar så klart inte att vi skall gå efter minsta motståndets lag. Att leva som man vill är inte alltid det som är bekvämast!